Tim har fått vila totalt 6veckor från all form av arbete. Han har bara fått gå i hagen och ha det bra. 

Ungefär 2 veckor in i vilan fick jag helt oväntat besked om att vi kunde få plats i det stallet som ligger precis innan skogen, max 1 km hemifrån. Det var det ställe där jag hoppats få plats på redan i våras, men omständigheterna tillät inte det då. Vi båda trivdes helt ok på det ställe där vi stod, men då det är kollektivt var det ändå inte optimalt. Så när sms:et kom från Monica att jag kunde få komma dit tvekade jag inte en sekund! Bra läge med egen ridbana, stor gräshage med lite naturbilder att nyttja, bra vinderhage med tak/vindskydd, precis i början av skogen och skrittavstånd till 2 ridhus. Helt perfekt!! Men hur perfekt det skulle bli hade jag inte kunnat föreställa mig. Lite nervöst är det alltid att byta stall. Man vet vad man har, men inte vad man får. 

Direkt jag klev ur bilen och lastat ur Tim kändes det som att komma hem. Axlarna sjönk ner till knäna och jag kände hur vinterns och vårens stress och oro bara rann av mig. Även Tim tog allting med ett oerhört lugn. Han fick nosa på sina nya kompisar över staketet och det var så självklart. Inget pip, skrik eller vevandes med frambenen som det kan vara. Det kändes som om vi kunde släppa ihop direkt, men valde ändå att ge de en natt att "prata ihop sig" över staketet. 

Morgonen efter släpptes de ihop. Jag var på jobbet, men kände mig helt lugn och trygg med att låta stallägarna fixa det. Jag fick hela tiden små filmsnuttar av Monica så jag kunde följa händelseförloppet på jobbet. Men det var ju inget att oroa sig över alls. Anton och Blanka, som är hans nya kompisar, tog honom direkt under sina vingar och det var bara så självklart att han var välkommen till dem. Blanka är en dröm som ledarsto! Hon är så självklar som ledare att hon inte behöver göra något eg. Hon visar Tim att vattenkaret inte är farligt att dricka ur och hon ger honom den trygghet han behöver. 

Monica och Roger ger mig den trygghet och lugn jag behöver genom att också vara så självklara. 

Den enda "nackdelen", om man nu kan kalla det för nackdel, är att Tim har slutat komma när jag ropar. Han tittar på sin höjd upp på mig, men kommer inte längre som ett skott längre när jag ropar. Tar det dock som ett gott tecken, att han trivs bra med sina kompisar. 

Nu har vi smygit igång under ett par veckor och idag satt jag upp för första gången på 8 veckor. Vilken känsla att få sitta på hans rygg igen. Han var så duktig! Mycket bättre bjudning och inte ett bocksprång! Så otroligt stolt över min fina Tim! Nu ska vi jobba långsamt och fokuserat mot det första stora målet. Mer om det I senare inlägg....