Rullgardinen har åkt upp...
Lika fort som jag trillar ner i mörkret och vemodet, lika fort går det faktiskt åt andra hållet. Imorse när jag åkte till jobbet och som alltid passerade vårt fantastiska världsarv, ringmuren, upptäckte jag plötsligt att det inte bara var ljust ute, utan även inne i mig. Den upptäckten och känslan är så befriande! Att plötsligt upptäcka att solen skiner och känna glädje och tacksamhet över det. Istället för att konstatera att solen skiner och bara känna "jaha?!?!". 
Jag har också haft en helg då jag för första gången på flera veckor haft en helg utan att sova ett par timmar på eftermiddagarna på soffan. Jag har sluppit den förlamande tröttheten, men å andra sidan har jag tagit det lugnt och sett till att sätta mig ner och vila mellan varven samt att inte göra allt jag vill/borde. Det har gjort att jag hållt mig flytande i helgen. 

Den här veckan får jag förhoppningsvis ett  besked som gör att jag kanske kan få lite mer  rätsida på tillvaron. Det gör förhoppningsvis att jag kan få mer energi över. Vad det är återkommer jag till när beskedet kommet. 

Men just idag, just nu, är jag bara så oändligt lättad över att livet ter sig ljusare och jag är tacksam för varje minut jag är i ljuset. Jag är väl medveten om att det lika snabbt kan vända nedåt igen.