Igår tog min och Zetas resa slut och han åkte hem tillbaka hem till sin ägare för att så småningom hitta en ny partner in crime. Jag är oändligt tacksam över de här 2 åren vi har haft tillsammans! 

Han kom till mig som en nybliven 4 åring. Han hade i princip bara blivit inriden och sedan inte så mycket mer. Det var en tunn liten "ankunge" som anlände till Gotland och som igår lämnade Gotland som en svan. Han har varit den mest utmanande häst jag arbetat med pga hans känslighet och nära till spänning. Han har lärt mig så otroligt mycket och utvecklat mig till en mycket skickligare ryttare och hästmänniska. Kunskaper jag nu hoppas kunna förvalta väl i framtiden! 

 

Vi hann med 3 st tävlingsstarter tillsammans. Tyvärr kom det en pandemi i vägen för fler starter, men så här med facit i hand var det nog ganska bra. Han växte mycket första året här och det tog lite tid innan vi hittade varandra. Jag behövde lära mig att "dämpa" min ridning och inte rida för mycket. Jag var inte heller speciellt lyhörd som ryttare, fast jag trodde det, utan jobbade mycket med envägskommunikation. Jsg skulle ha det på mitt sätt. Zeta och min dåvarande tränare fick mig att utvecklas åt rätt håll, att rida mindre, lyssna mer och vara uppmärksam på min egen kropp. Att varje gång jag inte får det svaret jag önskar från hästen, ställa mig frågan; Vad sade jag eg till hästen? 

Det allra sista han lärde mig var att när jag ber om att gå åt höger, ber jag om höger med tygeln och skänkeln, men sitsen säger "Gå åt vänster!!". Tro sjutton att vi inte kom till höger. Eftersom han i princip gick att rida enbart med sitsen var det den han lyssnade på mest. Därför blev det otroligt viktigt att fokusera på hur jag använde min sits. En kunskap jag missat lite under alla de här åren jag ridit.

Jag gör nu precis samma fel på Tim om jag inte håller tungan rätt i mun och jag har säkerligen gjort detta så länge jag ridit. Jag har alltså ett muskelminne att träna om. Det känns otroligt avigt att göra rätt med sitsen när jag ska be om att gå till höger, men det är inget konstigt. Hjärnans muskelminne är felinställt. Det är bara att öva. 

 

Jag är så tacksam för att jag vågade ta chansen att ta hem honom utan att varken ha träffat Felicia, hans fantastiska ägare, eller honom. Jag hade sett två korta filmsnuttar, en från hagen och en när hon har honom i boxen samt en bild. Jag har aldrig ångrat mig en enda sekund!! Felicia visade sig vara en fantasktisk ägare som under tiden blivit en nära vän. Vi har haft kontinuerlig kontakt under de här två åren och hon har hela tiden varit med på vår resa. Hon har funnits där i med och motgång. Jag är så tacksam över att ha haft hennes förtroende under hela den här tiden. 

 

Nu önskar jag henne och Zeta ett stort lycka till och hoppas att kunna få följa Zetas resa tillsammans med en ny ägare. 

 

TACK finaste, älskade Zymmetri och Felicia för den här tiden!!!